Vindkraftsutbyggnaden som ofta framställs som något fantastiskt och mirakulöst enkelt sätt att bygga bort, ja dessutom snabbt, energiproblemen Sverige idag lider kraftigt av. Framställningen är förstås fullständigt verklighetsfrånvarande och totalt felaktigt men... En hyfsat stor andel av invånarna i landet har nu med egna ögon se hur elräkningarna skjutit i höjden och urholkat ekonomin, och detta under en hyfsat mild vinter i både SE-1 och SE-2. I oljekrisens tid på 70-talet, i Sverige pågick den mellan 6 oktober 1973 fram till 31 mars 1974, intensifierades arbetet med att sänka energiförbrukningen samt att ställa om mot eluppvärmning. Många var de villor som byggdes med direktverkande el och oljepannor stängdes av. Det var ganska bra just att stänga ner enskilda/småskaliga oljepannor då rökgasreningen i sådana anläggningar är betydligt sämre än i storskaliga anläggningar (beroende på att det går att kosta på bättre reningsmetoder i storskalig drift). Direktverkande el är också ur några perspektiv en förträffligt enkel och energieffektiv uppvärmningsmetod där verkningsgraden på ingående el mot vad som fås ut i värme är nära 100%. Elen i Sverige var tack vare en kraftigt utbyggd kärnkraft där Sverige stoltserade med 12 reaktorer i drift varav 6 av dessa fortfarande är mer eller mindre i drift samt med i de flesta fall än högre effekt än de ursprungligen konstruerades för att producera.
I ivern att minska energiförbrukningen känner många, men säkert inte alla idag, till att många byggnader blev för täta vilket flera år senare tog ut sitt pris genom att folk blev sjuka i allergier och annat elände. Det var ett stort experiment som gick ut över folks hälsa ännu en gång.
Vindkraften är ännu ett experiment som dessutom drivs i två hyfsat olika inriktningar, nämligen den lands- och den havsbaserade. Förutom själva lokalisationsskillnaden är det mesta annat rätt lika och trenden går mot allt högre och allt större vingspann. Det talas nu om 285 meter höga vindkraftsverk och Danmark blir eller är kanske redan först ut med sådana monster.
I Sverige har motståndet hos befolkningen som börjat förstå vidden av den utbyggnad som kanske behövs börjat att öka. Det rapporteras om att ungefär 8/10 vindkraftverksansökningar avslås då befolkningen i de berörda och tilltänkta områdena inte vill ha de fula vindkraftsverken där. De anses vara fula, stör utsikten, ger upphov till lågfrekvent buller dygnet runt, det innebär ett ständigt blinkande ljus under de mörka timmarna, risk finns för isblock som slungas av vingarna, risk för haveri där ett rotorblad eller kanske hela rotorn ger sig av o.s.v. Vindkraftverksbyggena framställs som både miljövänliga och med liten påverkan på närmiljön trots att det idag ofta handlar om ansenligt stora vindkraftverksparker med många verk och stora arealer, ofta skog eller annat naturområde, som går förlorade för alltid. Att rotorbladen hittills inte heller kan återvinnas talas det också väldigt tyst om medans det i praktiken redan i USA skapas "kyrkogårdar" för avlagda rotorblad, där rotorbladen helt sonika grävs ned, ifrån de "miljövänliga" vindkraftverken.
Folk vill helt enkelt ofta inte ha vindkraftverken. Detta är förstås ett mycket svårt bakslag för den "miljövänliga vindkraftverksindustrin" och för de politiker som talat och talar sig varma för denna "enkla och snabba lösning". En energiframställningslösning som utan alla bidrag den fått inte skulle bära sig själv särskilt bra om den ens kunnat. Ska dessutom en egentligen helt nödvändig energiframställningsbackup byggas för varje kWh vindkraft går ekvationen definitivt inte ihop. Att bygga grid-infrastrukturen som krävs har hittills nästan uteslutande bekostats av oss skattebetalare och inte av vindkraftverksbolagen som mest lovar guld och gröna skogar (vilket de förstås tar hand om själva respektive sågar ner under byggnationen).
En statlig utredning har nu under ett helt år (!!!) jobbat hårt för att ta reda på hur bekymret kan lösas. Lösningen utredningen kom fram till:
kommunerna behöver ekonomiska incitament för att fler ska säga ja till vindkraft
Så här går det till i Sverige alltså, när befolkningen knorrar och helt uppenbarligen inte längre vill ha alla dessa vindkraftverk då tänker staten ta till den i alla andra sammanhang förbjudna och förkastliga metoden som heter mutor. Staten tänker alltså på riktigt, enligt utredningen, locka kommunerna och deras invånare att acceptera något de egentligen inte vill genom mutor. Men var det inte en morot det gällde? Jo, utredningen tänker i termen av en morot men då det blir kommunpamparna som kommer att se alla nollorna på morotens pengasumma kan det likställas med en slags muta, ingen invånare kommer att se några pengar medans de som bestämmer ser pengarna och då skriver under etableringen.
Hur vore det att istället börja inse att vindkraften kan, och kanske bör, vara ett komplement men den storskaliga utbyggnad som nu tycks ligga på bordet eller i korten är det ingen som önskar egentligen, varken till lands eller till havs. Förstörda områden går aldrig att återställa. De enorma ökningar av elförbrukningen de flesta tycks vara överens om (ungefär en dubblering av dagens inom säg 20 år) kommer inte att klaras med vindkraft.
Som avslutning på detta inlägg så finns det i P1 förra Riskbankschefen Stefan Ingves sommarprat. En av de riktigt skarpa ekonomerna som i stort sett alltid verkar ha klarat allt och inte gjort några fel.