Riskbanken - bekänn

 DI läses inte alltid i ordningsföljd och med tanke på hur ofta Kalkyl själv reagerat på att vissa av blogginläggen som skrivits till viss del sammanfaller med en del artiklar i DI är det väl bra att säga att inga artiklar skrivs som någon slags kopia på någon DI artikel, det vore ganska meningslöst att göra så. Däremot är det tydligen ofta som tankar och idéer liknar varandra. Ibland skriver Kalkyl innan liknande saker skrivs i DI och ibland tvärtom vilket då oftast inses efter att blogginlägget skrivits eftersom DI läsningen skett efteråt. Det som är både glädjande och väldigt uppmuntrande är att trots att ingen formell nationalekonomisk utbildning finns så finns det högt utbildade ekonomer som ger stöd åt precis alla synpunkter och kommentarer i frågan om Riskbanken som Kalkyl lyft fram i de numera ganska talrika inläggen där Riskbanken kritiserats hårt under en ganska lång tid. Tänka kan många och tänkandet är ingen förmåga som per automatik erhålls via och av en formell universitetsutbildning vilket tyvärr är en falsk föreställning som spritt sig i Sverige, tyvärr råder ofta precis motsatsen... Under skrivandet av dessa inlägg döpte Kalkyl om Riksbanken till Riskbanken alias det svenska superundret eller kort och gott till superundret, med gemener måste betonas. Varför gjordes denna omdöpning? Helt enkelt för att riksinstitutionen Riksbanken inte förtjänat ett dugg bättre enligt Kalkyl. 

Fredagen innehöll lite DI läsning som avslutning på arbetsveckan som varit fantastisk på jobb#1, det har varit bra flyt i arbetet och många och stora problem har lösts under veckan (av Kalkyl jantelagen till trots) och projektet har därmed fått en bra knuff framåt, att en hel del roligheter i samkvämet med kollegorna uppstått har knappast gjort veckan sämre, bara trevligare och roligare! Vi, ja av Kalkyl initierat alltså. har t.o.m avhandlat en känslig bok och... Kalkyl avgick med allas sympatier i frågan kan sägas. Ja, detta trots massiv diversifiering som tangerar 100% snarare än 0% eller annorlunda uttryckt som att modersmålen är fler än problemen som ska lösas och därmed är livsåskådningarna också hyfsat diversifierade vilket inkluderar troendet förstås.

Jobb#2 har också hunnits med en del, ja som vanligt mer än det från början tänkts och ja den inslagna vägen har ännu en gång tagit ett sidokliv och den Kalkylska Pengamaskinen har utökats en del.

Nå över till vad som idag satte knorr på DI läsningen, det var ännu en artikel som delade ut en rak höger mot Riskbanken alias det svenska superundret! 

Professor Rothstein leder ännu med slutsatsen om att Riskbankens självständighet borde ifrågasättas, läs här, men inte med mycket då denna artikel ifrån DI tisdagen den 5/9 med rubriken "Den svaga kronan beror på Riksbanken" skriven av Fredrik NG Andersson, docent i nationalekonomi och Lars Jonung, professor emeritus i nationalekonomi. Herrarna har förekommit och lästs i ett antal andra artiklar av vilka några tidigare också omnämnts här på Kalkyls Ekonomiblogg.

I vilket fall, deras analys bygger på den mest väletablerade växelkursteorin som finns vilken är Gustav Cassels (1866-1945) köpkraftsparitetsteori. Enligt denna teori spelar skillnader i inflationstakten mellan länder en central roll för växelkursens utveckling, ett land med relativt hög inflation får se sin valuta tappa värde. 

Det viktigaste och mest intressanta i artikeln är frågan om vilka faktorer som förklarar skillnaden mellan Sverige och euroområdet då Sverige tyvärr uppvisar en högre inflation (eller med andra ord, i detta sammanhang, en sämre valutautveckling). 

Svaret de två högre ekonomerna kommit fram till är:

"Den svenska penningpolitiken är boven i dramat. Vår analys pekar på att kronans depreciering sammanfaller med en kraftig expansion av den svenska penningmängden jämfört med euroområdets penningmängd sedan 2011"

Ökad penningmängd erhålls när styrräntan sänks vilket alltså är precis motsatsen till vad som nu sker då superundret önskar minska penningmängden (genom att höja styrräntan).

Ekonomerna menar också att det råder en kraftig missuppfattning i debatten kring den förda penningpolitiken eftersom den går ut på att Riskbanken fört en likartad penningpolitik som den Europeiska centralbanken ECB. Detta är inte korrekt menar de då penningpolitiken inte kan anses expansiv eller återhållsam enbart baserad på styrräntenivån. En ränta på 4% kan vara vilket som, alltså expansiv eller återhållsam, beroende på konjukturläget.

En artikel väl värd att läsa.

Slutsatsen och kängan mot Riskbanken är:

"Låt oss hoppas att Riksbanken slutar experimentera med svensk ekonomi och återgår till en penningpolitik som ger långsiktig makroekonomisk stabilitet. Ett första steg vore att klart erkänna att det expansiva penningpolitiska experimentet med ultralåg styrränta var ett stort misstag."

Om experimentet vi alla tvingades bli delaktiga i sade Ingves, alltså superundrets före detta chef, i en DI intervju 2017 följande:

"ett samhällsexperiment vi aldrig gjort tidigare"

Det var ett experiment med extremt låga räntor som med tiden skapat många negativa effekter där kronförsvagningen är en av dem...

Så en fråga till Riskbanken:

Är det kanske dags, Thedéen, att faktiskt erkänna att experimentet var ett stort och mycket kostsamt samt misslyckat experiment vars följder vi nu skördar frukterna av?

Om svar ej anhålles, vilket sannolikt inte kommer att ske och som inte heller skett i frågan kring hur mycket Riskbankens räntehöjningar ökat på inflationen, bör professor Rothsteins fråga föras fram till Riksdagsbordet - har Riskbanken förtjänat sin självständighet och skall en sådan suverenitet verkligen kunna åtnjutas framöver?