Ända sedan barnsben har jag varit sparsam, har aldrig vad jag minns behövt några påminnelser från någon av vikten av att spara och mig veterligen aldrig heller fått några. Min resa mot FIRE startades 2018 och den pågår för fullt. Vad jag märkt under denna tid är att jag tänker på pengar hela tiden, på det avlägsna målet och på en massa annat relaterat kring detta. Det är rätt jobbigt faktiskt. Jag har aldrig förr i mitt liv behövt att tänka på pengar så mycket som jag gör det nuförtiden. Jag lever i stort sett likadant som tidigare men det ska erkännas att jag trots allt ibland drar en lättnadens suck över att vissa saker kanske ändå inte blev av och att jag därmed sparar si och så mycket pengar. Jag både inser och anser att det inte är helt sunt att tänka så mycket kring detta eller det kanske precis är hur sunt och nödvändigt som helst. Asså, jo så är det nog. Alla saker jag blivit bra på har inneburit i stort sett samma typ av nörderi när jag nu i efterhand tittar tillbaka.
Så var kommer då rubriken in i detta inlägg som jag ville skriva ikväll? Jo, FIRE resan är egentligen en på ett sätt väldigt motsägesefull resa som är en ren balansakt i att spendera och inte spendera pengar. Jag har aldrig tidigare "spenderat" så enorma summor pengar, jag visste ju inte ens hur man vare sig kunde eller ville göra det. Nu gör jag det mest hela tiden och jag reflekterar bara i enstaka stunder som den nu ikväll. Vad menar jag med att "spendera"? Jo, för att nå FIRE statusen, den efterlängtade och underbara, krävs att enorma mängder pengar spenderas på inköp av tillgångar som ska generera framtida intäkter. Att spendera enorma summor pengar går emot hela min livsfilosofi. Förvisso är det ju inte spendera för konsumtion men ändå ligger pengarna ute och ute utsätts de för allehanda påverkan i form av politiska beslut, marknadens nycker och tyckande samt allmänt börshumör. Pengarna är ju inte direkt i din kassakista längre, de ligger ute på fältet och arbetar förhoppningsvis åt rätt håll och med rätt saker. Balansakten är att spendera en massa pengar samtidigt som alla utgifter ska genomlysas och begränsas i största görliga mån. Alltså balansakt mellan att spendera och att spara. Det är inte en lätt akt att hantera och genomföra, inte för mig i alla fall.
I år, 2020, var första året då Kalkyls pengamaskin skulle ta steget upp bland de stora grabbarna och tjejerna och börja dra in ordentligt med pengar. Den skulle dra in långt över 100,000 kr i utdelningar, ja faktiskt var prognosen innan börskraschen knappt 160,000 kr. Vad som sen hände vet ju alla och siffrorna är inte friserade, de är i stort sett jämnade med marken. Framförallt under 2019 körde jag extremt hårt och en stor del av det som gjorde det roligt var glädjen i att veta att återbäringen var inom räckhåll, d.v.s den av alla utdelningsintresserade investerare efterlängtade utdelningssäsongen på Stockholmsbörsen mellan slutet på mars till slutet på maj eller enklare mellan april och maj månad. Nu blev det ju inte så, långtifrån. Mattan drogs undan precis vid fötterna och kvar stod de flesta med pengarna i stjärnorna så att säga. Det var inte bara utdelningarna som rök till otroligt stor del, nej det var ju även massiva portföljvärdesnedgångar som slog till. Det blev dubbel skit så att säga på skånska. Och nej, inte räckte det med dubbel för orsaken stavas ju Covid-19 och det blev trippel skit. Det stannade inte där heller och vi har fyrdubbel skit att hantera eftersom ingen vet när det är slut och hur det kommer att se ut när det väl och äntligen är över.
Dessa saker tillsammans har troligtvis skapat detta inlägg. Det är ungefär 10 månader till nästa chans och det är en förfärligt lång tid att vänta. Vänta på vad? Jo på att se hur den fullskaliga implementationen av strategin levererar tillbaka. Det är många saker som ställts på kant i och med kraftig börsnedgång och indragna utdelningar. Det är också väldigt oroande för mig att politikerna lagt sig i och påverkar huruvida företag bör dela ut eller inte och t.om. hotat med snabba lagändringar om deras vädjan inte räckte till, vilket den ju har gjort definitivt.
SKF, ah, Svenska Kullager Fabriken AB (det är ett stolt svensk bolag i sann bemärkelse vars produkter alltid räknats som det bästa av det bästa, hoppas och tror att det är så fortfarande) svarade idag tillbaka på regeringens hot och hantering av denna kris. För er som inte vet turerna så beslutade SKF att sänka sin utdelning och att betala lön till sina aktieägare (aktieutdelningen). De hade ansökt om stödpengar för permitteringar om de nu skulle behövas men då regeringen hotade och bar sig åt är min tolkning att de fick nog och satte ner foten och drog tillbaka sin ansökan. SKF svarade idag på regeringens tafatta och direkt märkliga politik och lade tyvärr, som väntat för de som kan tänka lite själva, ett stort varsel på 1500 personer i Sverige. Tack vår svenska regering!... Undrar vad detta ska kosta med A-kassa och allt annat, kanske skattebetalarna hade föredragit att även SKF som är ett välmående företag på en tuff marknad också hade fått ett permitteringsstöd beviljat? Heja SKF!
Nå ja, balansakten får fortsätta för den ger i alla fall ett ordentligt hopp om en annorlunda framtid någon gång framåt i tiden:
Ps: bloggen har med råge passerat 20,000 läsningar och jag tackar Er alla som läser och ibland också kommenterar. Bloggkollegorna Snålgrisen och Slimis är i topp med både kommentarer och läsningar!
